magmunnen

Egentligen finns det fler som jag vill hysa in, som jag vill bädda ner och ge te. Jag vill måla och pyssla och tända doftljus för alla som är ensamma och ligger och darrar i sina panikångestanfall.

Det bästa med detta är att det påverkar mig inte negativt alls. Jag är såpass stabil och mår såpass bra att den negativa och instabila energin peppar mig snarare att göra stämningen bättre.

Jag vet själv hur mycket yttre omständigheter kan påverka i sådana situationer.

Det värsta man kan göra är att vara oduschad, sitta i ett släckt rum och bara låta sina känslor och tankar äta upp en totalt.

Igår målade vi i vårt kök! Min älskade vän Mimmi var objektet för min konst den här gången! Mimmi är en vacker tös från Kramfors uppe i norrland vars bästa vän har försvunnit sen tre veckor tillbaka. Mimmi är den personen jag umgås med mest just nu och jag ser hela tiden hur hon lider. Det finns inget just nu som ger mig mer än att bara se att hon tänker på något annat, även fast det kanske kräver att vi lyssnar på Roxette med "It must have been love" 10 gånger på en kväll. Det är sjukt värt!

Först vill jag inleda med lite bakgrundhistoria.

Jag har i princip alltid varit attraherad av yngre eller jämnåriga av motsatt kön. Är du en dag över 29,5 år så har ditt bäst före datum gått ut, då är du inte fruktbar längre i mina ögon.

För ca ett halvår sen hade jag en desperat och promiskuös period i den ständiga jakten att hitta en man som kunde förgylla mitt liv. Det gick inte alls bra och jag hitta den ena tönten efter den andre som jag förälskade mig i och alla dessa töntar avfärdade mig. Jag tyckte att det var mycket märkligt för jag hade aldrig varit snyggare och i bättre form enligt mig själv.

En kväll i april gick jag till krogen Trädgårn i Borås, som många andra kvällar innan dess. Jag var då lite småförälskad i en iranier som också var där. Jag blev som vanligt karatefull och innan jag visste ordet av så hånglade jag med någon snubbe i pvc-byxor. Vi ägnade oss diverse hårdhänta lekar där inne på krogen och kom snabbt på att vi båda gillade sånt. (utan att för den skull vara oanständiga offentligt naturligtvis) Efter krogslutet fick han följa med mig hem.

Morgonen efter så var jag lagom förtjust över min fångst. Han var ju skitgammal! Usch, en gubbe i mitt hem. Gå hem!

Två veckor efter det var jag tillbaks på Trädgårn och blev lika kamikazefull och tro fan på att jag lyckas börja hångla upp samma gubbe! Den här gången hamnade jag hemma hos honom.

Detta har upprepats i princip hela sommaren men efter varje gång har jag mest tyckt att han varit gammal. Hans ålder har suttit som en virknål i min tinning. Visst, han är jättetrevlig och så. Smart är han också, men han är ju för fack sejk 36 år. Blä! Alla gånger vi hamnat i samma säng så dagen efter så har vi alltid legat och pratat hela dagen och haft mycket trevligt men sen drar jag hem och tycker mest att det är jobbigt. Jag vill ju inte att han ska tro att jag är intresserad liksom. Jag var ju förälskad i den där iraniern ju.

En dag får jag ett mail av den här Jonas där han frågar om jag vill gå på dejt med honom men jag tackar artigt men bestämt nej för jag hoppades ju innerligt att iraniern skulle ta sitt förnuft tillfånga och inse att han skulle bli förälskad i mig med.

Efter ett krossat hjärta efter ett nej från iraniern så ger jag upp allt. SKRÄDDAREN SÄGER NEJ!

Av någon jäkla anledning, vem jag än är kär i, vart jag än varit, bara jag är full så dras jag ända sen april till den här Jonas och nu när sommaren började lida mot sitt slut så började jag reflektera lite kring detta faktum. Är jag intresserad? Varför är det just honom jag vill vara med? Är han en reserv, andra hands-valet för att jag inte får någon annan? Är jag bara desperat?

Jag träffade honom ännu en gång på krogen en kväll och då avslöjar han sina känslor för mig och hur han tycker att det är synd att jag inte känner likadant. Jag förklarar bara att jag inte känner att det klickar för mig. Jag tycker om honom men den där förälskelsen finns bara inte där. Det pirrar inte liksom. Då tyckte han att vi skulle ge det en sista chans och att jag skulle följa med honom hem och sen se om det klickar. Jag gick med på detta men varnade honom att han inte skulle förvänta sig något dagen efter. Dagen efter det hade det hänt något. Jag ville inte gå hem. Jag stannade hos honom i tre dagar. Sen när jag väl kommit hem så var det som att jag lämnat iväg lite av mitt hjärta för det var ett tomrum i min bröstkorg. Då blev jag arg! Nä jag är inte alls förälskad i honom! Han är gammal!

Hela den veckan var jobbig för jag förnekade och förnekade. Jag saknade och saknade och när det sedan blev helt igen så beslöt jag mig för att jag behövde träffa honom igen och jag bjöd honom på en fest. Där förklarade jag för honom att jag ville ha ett KK-förhållande med honom. Jag kunde inte vara utan honom men samtidigt vägrade jag vara intresserad av honom. HAN ÄR GAMMAL. Då hade han till och med hunnit fylla 37.

37+3= 40                                                                 MAN KAN INTE VARA IHOP MED NÅGON SOM ÄR 40, DET GÅR INTE!

Samma helg var det en till fest och där fick han följa med som min KK. När vi kom hem efter den festen, fulla och glada i hågen satte vi oss i hans soffa och utan att jag tänkte på det så flög det ur mig att jag hade saknat honom.

Då blir hans ögon stora som tefat och han lyser upp och säger att han saknat mig med och det känns i  min mage som att någon installerat en torktumlare där.

Dagen efter säger han nöjd: -"Jag tror att du tycker om mig".

NÄJ det gör jag inte alls det! DU ÄR GAMMAL!

Okej då, lite kanske.... LITE

Dagen efter det så konstaterar jag att jag nog visst är förälskad i honom. Jag hävdar dock att jag inte kan bli ihop med någon som jag vetat att jag är förälskad i ett dygn.

Jag har dock tålamod som en hermelin på speed så jag springer upp i mani mitt i natten, snor en post it-lapp, skriver följande:

Får jag chans på dig?

[JA] [NEJ] [SIEG HEIL]

Jag sätter sen lappen på ett ägg i hans kylskåp.

Dagen efter får jag beskedet, och det blev inte det jag hoppats på, jag fick ett ja. Jag hade hoppats på Sieg heil. Ett ja fick duga dock. Nu är jag så kär så jag spyr/dör/svimmar och nu har vi snart varit ihop i tre månader och han är bäst! Han är gammal, men han är den snällaste och mjukaste pojk(gubb)vän man kan ha och det finns ingen som tagit hand om både min kropp och själ som han!

För att komma till slutkonstaterandet, man ska inte sätta på vrångattityden bara för att man fått för sig något, man kan faktiskt missa något bra!

Ja hur som helst är det viktigaste att jag återupptog den, tror jag...

Sådär ten years later tänkte jag komma med en liten uppdatering:

Jag har pojkvän som är 37.

Jag har svart hår.

Jag bor med min syster. (tror inte att jag gjorde det när jag skrev senaste inlägget i alla fall)

Jag går på dialektisk beteende-terapi varje dag.

Jag har fått diagnosen Bipolär sjukdom.

Det var nog det mesta som hänt det senaste halvåret skulle jag tro.

Nu till en nytagen bild på styggelsen i fråga.