magmunnen

Nä fy satan vilken otur jag har med kärlek. Först är jag kräsen. Ingen tycks komma upp till mina standarder. De måste lyssna på samma sak som jag, de måste vara smarta, de måste vara wild and crazy and so on and so on.
Ja det begränsar ju antalet boyfirendmaterial till 3 personer i Sverge.
Sen ska de ju vara singel och tända på fruntimmer också och sen ska du hitta dem bland allt annat löst pack.
Ja sen är ju den lilla detaljen kvar att de ska vilja ha mig också och det är tydligen där jag har störst problem verkar det som.
Sen det tog slut mellan mig coh min före detta sambo har jag inte hittat mer än två personer som jag varit direkt attraherad av och båda har velat ha mig "lite grann", eller, de har inte velat ha ett förhållande med mig men de har fortfarande velat ha kontakt med mig på ett eller flera sätt och jag har väntat och trånat och längtat och gud vet vad.
Den senaste nu, han är verkligen en drömprins.
Nä maken till nonchalant människa.
Han lovade att vara Mr. Nice guy och säga till när det inte fanns någon chans kvar för oss men hur det än är så bränner han ointresse in små märken på mitt redan ömma lekamen. Det finns säkert ett intresse men det sträcker sig banne mig inte längre än internet för så fort det blir tal om att träffas så finns det genast mycket viktigare saker att ta itu med.

Jag vill bara vara omtyckt som alla andra. Jag vill känna att någon faktiskt längtar efter mig! Jag är så trött på att tråna!

Förr i tiden så lyckade jag vara singel högst en månad och sen kom det någon och älskade mig i nöd och lust. Vad hände med det? Är jag för gammal? Står det bränt material i pannan på mig, eller har jag helt enkelt begränsat mig till endast de få i Sverige som faktiskt håller måttet för mina hårda krav och inte sen vill ha mig?

Nu ikväll har jag i alla fall skrivit till den där människan att jag är trött på honom och hans ointresse för mig. Det känns förjävligt för jag vill ju fortfarande ha honom.
Dock säger både min syster och min kära vän Carin att det var det bästa för han kommer aldrig vilja ha mig så mycket som jag vill ha honom och han kommer säkert komma ur sin dimma eller depression eller vad det  nu är förr eller senare men då kommer han ändå inte vilja ha mig.
Jag har legat i ett obehagligt underläge i flera månader nu och det känns förjäkligt att med ett sms är allt över och han är antagligen så ointresserad att han inte ens kommer svara på smset utan bara rycka på axeln.
Precis som förra gången.
Inget skulle göra mig lyckligare just nu om han faktiskt reagerade och tyckte att det var en negativ sak att jag kände som jag gjorde och att han på något sätt i alla fall kunde skriva att han tyckte att det var tråkigt att jag inte ville mer eller att han uttyckte något om att han visst hade något intresse kvar. BAJS. Jag hattar.

Jag sitter i min blotta ensamhet nu och drömmer ihop scenarion där han ringer och förklara och minsann vill och att han kommer på nyårsfesten i Nässjö och å så underbart och romantiskt det blir.. Kan ingen bara lobotomera mig långsamt?

Ge mig en man efter midnatt! Någon med ett genuint intresse som inte har dimmor eller svårigheter med att ha förhållanden. Visst, de finns, men inga jag vill ha.

Nu ska jag sova bort min migrän i Simons 2-sits soffa.